Ensam
Ibland är livet lite hårt och det är väl då jag kommer hit och skriver. Har ju kommit över skilsmässan och gått vidare. Jag är dock singel och ganska ensam. Det har inte varit något problem förrän nu. I oktober förra året fick jag en blödning. Det är inget att oroa dig för sa mina kollegor. Men eftersom jag är i klimakteriet och inte blödit på nåt år så kände jag på mig att det behövdes kollas upp. Fick tid ganska snabbt och det ena besöket ledde till det andra och vips så sitter jag här med en hormonspiral och nån diagnos jag egentligen inte förstår. Är det cancer eller inte? Googlar man så står det också lite tvetydigt.Så klart ska jag fråga vid nästa besök i augusti. Fick precis kallelse och ska väl försöka boka om så jag får komma så det passar bättre med jobbet. Jo, jag vet, det är viktigare att fixa med detta, men jobbet behöver jag verkligen för att inte fara ner i för djupa tankar. Bara denna kallelse fick mig att dyka ganska djupt ner. Och nu har jag semester i massa veckor och kan arbeta mig blå. Måste göra något för att distrahera mig så kanske börjar jag träna igen, fast jag inte vill.
Och så har jag inte någon att prata med. Jag är ensam. Tänker på vem av alla jag känner som skulle kunna vara ett stöd när man går på undersökningar och får olika besked. Jag har inte nån. Så klart jag pratar med min mamma, men jag skulle verkligen vilja ha en vän eller livskamrat som jag skulle kunna prata med och som skulle kunna hålla mig i handen. Var hittar man en sån? Finns det ett Tinder för vänner? Eller ska jag bara kasta mig ut och anförtro mig åt nån? Känner jag mig rätt sitter jag där själv, är ledsen och sen bara stoppar ner alla känslor i nåt hål. Fasen, är detta tecknet att jag behöver ta tag i min ensamhet?
