Svår väg att vandra
Pratade med min äldsta dotter igår. Vi hade ett bra samtal och kom in på hur det är mellan henne och hennes pappa och hur hon känner det. Och oj så mycket besvikelse det finns hos henne. Det är mycket att han flyttat till ny stad, men också att han
aldrig frågar barnen om något så de känner sig delaktiga i besluten. Allt han gör är över deras huvuden. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta denna besvikelse och sorg som finns i henne över hur hon känner sig sviken av sin pappa. Hur gör man? Jag
vill inte lägga mig i och påtala det för C för det gör bara saker värre mellan oss. Jag försöker stötta och prata med E om att hennes känslor är ok. Jag försöker vara ärlig med henne om mig och hennes pappa utan att prata skit om honom, även om det är
det jag vill egentligen.
Jag tycker han är så egoistisk och taktlös när det gäller henne. Han har nästan brutit helt med henne. Det är inte mycket kontakt de har längre. Hon har pojkvän, skola och jobb som också ska få plats i livet. Jag tycker att det är hans jobb att hålla
kontakten och se till att den hålls, men det verkar tufft för honom att göra det. Jag kokar inombords och försöker vara vuxen och pedagogisk, men allt jag vill är egentligen att skrika och bråka och säga hur jävla dum jag tycker han är.
