Det fixar sig kanske

Ja, vad säger man? Jag hade börjat känna att jag skulle nog kunna ha någorlunda lugnt förhållande, att jag skulle stå ut, men nu???? Det är lögn på lögn som radas upp. Pratar med min mor idag och hon säger, precis som hon sagt tidigare att så klart C har hittat nån, annars skulle han nog inte tagit steget till ensamheten. Jag messar honom, och jo, mycket riktigt, han "umgås" med den kvinnan som han messade med förra vintern och vars mess jag läste. Ja, som jag sagt och frågat hela tiden. En vän sa att han kanske bara väntat på att hon skulle skilja sig och sen bestämma sig, för som av en händelse har hon oxå skilt sig nu. Jag vet att jag inte har att göra med vem han ser och jag skiter i det också, men lögnerna har jag så svårt för, särskilt som det kommer fram. Han försöker framställa sig så bra, och säger att det är jag som försöker vara perfekt. Jag ser ju nu hur dum jag varit som gått på hans lögner i så många år. Och jag förstår ju att han redan ljugit för den nya. En notorisk lögnare helt enkelt. Jag är inte perfekt, och kan även jag ljuga, men inte så, inte hela tiden om hela mitt liv. Inte undra på att han inte mår bra i sig själv. Och hur ska det bli med barnen? Hur mycket ska han inte svika dem? Tragiskt!