Tonårsångest
Skolavslutning i går och hade en tonårsdotter som var ute på stan hela dagen och kvällen. Hon ringde hem på kvällen och ville sova över hos en kompis. Jag kände att det var knas och sa att hon skulle komma hem. Jag är osäker på om hon var påverkad av något men hon var alldeles uppriven och upprörd och skrek en massa hemska saker till mig. Då var det tungt att vara ensam och även om jag ringde C känner jag att jag inte har stöd hos honom utan att det är jag som ska ta alla besluten och han bara säger att jag gjort saker bra. E sov hemma sen, arg på mig så klart. Det kom i alla fram att hon verkligen mår dåligt fortfarande över skilsmässan och att vi inte är en familj längre. Jag förstår henne. Jag förstår henne mer än hon tror och jag tror att jag måste prata med henne om det. C är ingen idé att prata med känner jag, det blir bara fel och man måste förklara allting så noggrant och det är jobbigt. Dels språkmässigt men även eftersom han blir så arg på mig jämt när vi pratar. Jag önskar det vore lättare, men det är tungt. Jag blev ju även tvungen att lämna E hemma själv i morse eftersom jag åkte iväg och jobbade. Det känns så fel. Att jag även har en son som mår skit pga att vi skilt oss är tungt. Han var så ledsen igår när han skulle till C. Tårarna bara rann på honom. De gillar sin pappa, men det är flyttandet emellan som inte är bra. Hur löser man det? Ska de ha det så tills de själva säger stopp? Men de vill ju ha båda. Jag vet att vi är nya i detta och att det kommer att bli bättre, men det blir nog en tung sommar ändå. Måste spara ihop pengar och åka till England nästa sommar med barnen så det blir något annat än bara här hemma. Hoppas det går!
