Saknad
Saknar mina kära ungar. Det är så tomt utan dem att jag går sönder. Jag fattar inte hur man ska kunna vänja sig. Kom hurtiga tillrop på Facebook på en kompis sida om att man vänjer sig. Samtidigt, i samtliga kommentarer så lyste saknaden igenom efter barnen de veckor de inte finns hos en. Jag hatar att missa halva deras liv. Jag förstår att man vänjer sig, men det gör ju inte saknaden enklare. Sen att det ska vara en annan kvinna som ska vara en del av deras liv hatar jag än mer. Klart jag fattar att hon inte tar min plats, men hon finns där jag borde finns de veckorna också. Åh, jag hoppas så innerligt att C flyttar till henne och att de bor där hon bor nu. Då skulle barnen inte kunna vara där mer än varannan helg. Jo, jag vet vad forskningen säger, och jo, jag vet att de skulle sakna honom, och jo, jag vet att det är egoistiskt, och jo, jag vet ved som är bäst, men mitt i det är detta mina känslor, det är så jag känner. Och detta är min ventil, här släpper jag ut det.
