Jobb
Idag är det jobb igen efter två månaders ledighet nästan. Det har varit långt, och nu på slutet har de jobbiga tankarna kommit. Mycket eftersom C introducerat sin nya för barnen, och för att de åker till henne nu några dagar och leker kärnfamilj. Jag hatar att en annan kvinna tar min plats i barnens liv varannan vecka, om det blir så. Just nu så ser jag ju hur C anstränger sig när hon är med, men när hon inte är med är han sitt vanliga passiva jag. Skönt att se på något sätt. Och varför är det så? Varför gör han inte mer med barnen, varför måste han alltid ha någon att imponera på? Förstår att mina jobbiga känslor har att göra med att hoppet att det nånsin ska bli vi igen försvinner mer och mer. Mitt förnuft säger åt mig att jag inte vill vara med honom, men under det bubblar visst en känslomässig förhoppning att han skulle vilja ha mig igen. Den förhoppningen blir visserligen svagare och svagare, men den finns där. Jag har inte kommit över honom ännu. Hade hoppats på att vardagen och att jobbet skulle kännas skönt, att vardagen skulle kicka in och att jag fick annat att tänka på, men det känns inget kul att gå till jobbet heller. Ångrar att jag inte bytte jobb i våras!
Skulle väl lagt upp den igår, men det är samma känsla idag, om inte värre.....
