Lugnet före smärtan
Det känns lugnt inom mig. Jag har mina barn, även om kriget nästan bröt ut mellan mig och E över tid att komma hem. Lugnet i livet när de är här är svalkande som en sommarvind en varm, solig dag. Men, på något sätt räknar jag ner, fast jag bestämt mig för att leva i nuet. Det skapar så klart en oro inom mig och jag undrar hur jag ska överleva separationen från dem igen. Jag faller ner i ett svart hål när de inte är hos mig och det är så svårt att aktivera sig. Jag har oturen att de inte är hos mig på små lov, och jag hatar det varje gång. De sitter hos C och har tråkigt inne i stället för att vara med kompisar. Och vara med mig. Helt egoistiskt vill jag ha dem hos mig jämt. Och nä, inget jag kämpar för utan biter ihop och lämnar till C på lämningsdagen, faller ner i det svarta hålet. Försöker komma upp lagom tills barnen kommer. Folk säger till mig att det blir lättare. Undrar efter hur lång tid då? Hur lång tid ska det gå tills det känns bra att lämna bort sina barn?
