Sårad och ostark
Ostark är jag. Hittar inte rätt ord. Och så himla sårad. Och totalt oförmögen att visa det. Vi bråkade i morse och jag blir bara hård och kall. Egentligen vill jag bryta ihop och bara försvinna i en våt fläck. Men det går inte, jag har som byggt upp ett försvar som inte ens jag kan komma igenom. Nu är jag bara elak och hemsk. Dessutom kan jag inte prata med kompisar och familj heller. Inte om det som pågår just nu. Det är som kalla kriget hemma. Orkar inte längre snart och får samtidigt panik över att han ska flytta. Att han lämnar mig. Lämna mig inte! vill jag skrika, men är tyst om jag inte är elak.
Han kan också vara elak i sitt sätt att alltid vara lugn och säga att jag skriker och är arg, och att alltid säga "Jag förstår". Nä, det gör du inte, C!
Nu ska jag i alla fall försöka låta bli och ta kontakt med sms och med starter till samtal. Blev så besviken igår när han inte ville prata och skyller på att jag sa till ett av barnen att jag skulle sitta i soffan där hon satte sig. Det var tydligen ett tecken på att vi inte skulle prata. Jo, han tyckte det i alla fall. Ni hör ju hur vi håller på; barnsligt och så jobbigt.
