Fikaträff
Var iväg igår och fikade med en gammal pojkvän. Det var trevligt, och speciellt. Vi har inte setts nästan sen jag gjorde slut för siså där en hundra år sen, eller i alla fall nästan 20 år sen. Han var den jag varit tillsammans med längst efter C; ca 3,5 år var vi ihop. Nej, det blir ingen förälskelse i en gammal pojkvän för min del, vi är alldeles för annorlunda, men vänner kan vi vara. När jag åkte hem från fikat så insåg jag att om 20 år kanske det är lika med C. Han kommer att vara någon som jag känt en gång i tiden och som jag då inte kan förstå hur jag varit tillsammans med. Det känns lite ledsamt att tänka så, samtidigt som att det skulle vara bra, då har jag ju kommit vidare. C måste jag ju dock ha kontakt med eftersom han är far till mina barn.
Apropå barn så kom det fram igår att E provat att röka. Sjutton, ungen är bara 13. Hon har även testat alkohol. Jag messade C och han ska ju så klart ha en massa konsekvenser hit och dit. Han får nog ha det så hos sig, jag klarar inte hans orealistiska konsekvenser och har aldrig gjort. Han tycker att jag ska ge honom rätten att bestämma sånt, eller att vi ska kompromissa. vi får väl se, jag bad honom att han ska tänka först. Och E, jo då, hon kommer att få höra idag också och fler dagar. Och sen en föreläsning kommer ju från C också. Känner ju till dem, har ju fått höra själv. Ibland är det bra saker som känns bra att höra, men många gånger alldeles för långt och man får absolut inte avbryta, fast han får. Jag vill att E ska våga säga sådana saker och annat till mig utan att behöva gömma saker för att hon är rädd att inte få göra saker, eller andra konsekvenser som är på tok för stora. Nej, så klart hon inte kommer undan, men det var ju ett tag sen, och då är det ju konstigt att ge konsekvensen nu. Och jo, jag har varit 13 själv en gång och nä, jag testade inte alkohol, men hade ju kompisar som gjorde det och som är ok nu.
Och en sak till som irriterar mig, jag har ju hört på Cs prat om goda relationer osv till förbannelse och tänkte att det är väl ok att han är här ensam med barnen när jag fikar. Nu idag upptäckte jag att det fattas saker i kökslådan. Men varför göra så utan att säga något. Jag får ju knappt komma hem till honom och han tar sig rätten att gå och rota i mina lådor. Vad irriterad jag blir. Vad tog han mer? Jag messade men vet ju att han inte svarar ärligt utan bara ljuger och ljuger så varför jag frågar vet jag inte ens. Kanske finns det en förhoppning om att han ska vara ärlig denna gång? Varför kan jag inte bara sluta tycka om honom? Klart jag fattar att det tar tid och att sådana saker som att gå och rota hos mig och alla lögner hjälper till att bli av med känslorna.
