Det fixar sig kanske

Sist jag skrev var det dags för jul. Julen blev ok. Jag firade med syskon, både dagen före julafton och på julafton. Sedan kom ju barnen på juldagen. Nu är det sommar, och vilken sommar! Det är både skönt med värme, men läskigt att den bara fortsätter och fortsätter. Det får en verkligen att tänka på kilmathotet och all inverkan människan gör på miljön och på vår jord.

 

I den lilla ankdammen där jag plaskar runt händer inte mycket. Jag känner att jag har svårt att komma vidare. Jag får jobba stenhårt med mig själv för att inte bli alltför bitter. Det är lite jobbigt eftersom mitt ex:s liv rullar på tillsammans med hans nya, eller nya och nya, nu har de ju hängt ihop ganska länge. De har köpt hus och ska gifta sig. Tråkigt nog har han då flyttat 7 mil bort. Inte ett dugg tråkigt för mig, men för barnen. Han har dessutom övertygat dem att de ska pendla dit varannan vecka. Varför inte prata realistiskt med barnen? Min yngsta är jag mest orolig för eftersom hon inte vill göra någon ledsen och har svårt att säga nej till något just därför. Samtidigt var första kommentaren att hon inte orkar åka alla mil fram och tillbaka. Hon räknade snabbt ut hur många mil det blev i veckan och i måndaden. Jag finns här har jag sagt till henne. Jag har pratat med C om detta och jo, han är medveten om detta. Jag både hoppas att alla barnen ska bo hos mig heltid, och samtidigt blir det så klart jobbigt. Hur ska jag då kunna gå vidare alls? Det känns nästan nu med ett barn på heltid hemma att det är svårt att satsa på sig själv för att få upp lite sälvkänsla och självförtroende att ge sig ut i det okända och börja dejta. Jag är inte riktigt redo att spela spelet ännu. Jag önskar att jag arbetade på en arbetsplats med fler män, men icke sa nicke, det är nästan bara kvinnor och så en jättemansbebis.

 

Fyller jämt nästa år, och nu får jag tametusan ta tag i mig och mitt liv igen. Så här kan jag inte bara gå och harva på.