Tankar om barnen
Fortfarande har jag svårt att förstå hur C bara kan släppa barnen så där. Han tycker det är skönt att inte ha barnen känns det som. Att det är tungt och jobbigt att rodda i allt själv med mat, skola, tvätt och skjutsning. Hela vardagen som faktiskt jag skött tidigare. Tror han lever livet nu med ny partner eller nåt. Han vill inte prata alls, han ska göra en grej, men kan inte tala om vad, nästa lördag. Hemlighetsfull och undvikande och jag skiter i faktiskt. Men att han inte bryr sig mer om barnen är lite trist. Jaja, de bor hos mig nu, och jag hoppas att de kommer att bo mer hos mig i fortsättningen oxå. Jag vill ha dem så klart, även om jag blir låst. Just nu känner jag inget behov av att vara ensam och träffa någon ny, eller av ensamtid. Kommer nog sån tid också en dag, men just nu är detta bra för mig. C är förloraren i detta. Och egentligen barnen också, de behöver sin pappa, men han kör sitt race och lyssnar inte på om hur viktigt det är med kontinuerlig kontakt. Han kan själv och vet bäst. Nu får han ha det så. Jag har inte tagit barnen, han orkar inte kämpa i vardagen för att få till det med att ha barnen när han kan. Jag tar barnen när han inte orkar eller kan ta hand om dem. Är detta hur det blir när han har en fast ny partner?
