Tänjer på sanningen, igen
Så tänjer C på sanningen, igen. Han frågade för länge sen om jag kunde ta barnen längre nån vecka i september. Då sa jag att jag måste kolla. Nu så frågade han igen och sa nu att han skulle boka sista-minutenresa. Visst, säkert, det fattar jag väl att resan redan är bokad. Blir så irriterad att han inte kan vara ärlig ens med en sån skitsak. Sen blir jag så klart lite besviken på att han åker till Grekland på solsemester. Det ville han inte med mig. Så klart att han gör allt nu. Och att han har möjlighet att leva livet barnfritt med ny kvinna. Jag finns ju där så klart och tar barnen. Har lust att säga nej, känner mig lite utnyttjad faktiskt. Ska nog sätta honom på pottkanten nästa gång, kanske. Har väl också ett liv, eller har jag det? Ska i alla fall leka med tanken, men vet ju att barnen går först, och jag vill ha dem här jämt.
En annan sak som irriterar mig är att han inte bryr sig mer om barnens liv än att han kör sin bil med bromsar som inte fungerar ordentligt. Han ska fixa dem, men som han alltid missköter sina bilar så tvivlar jag. Men nu finns inte jag där och hjälper honom att fixa bilen, eller bistår med pengar till ny. Nu får han klarsignal själv, eller ta hjälp av sin nya. Lycka till. Jag ser till att barnen inte åker med förrän han fixat bilen.
