Är det så man gör?
Tänker på att C bara lämnade vårt förhållande och äktenskap och stängde dörren. Inget mer. Ingen förklaring, ingenting egentligen mer än att hans känslor var slut. Han sa ju det för lite mer än ett år sen; att han inte visste vad han kände längre.
Undrar när jag kommer ut ur dimman.
Sen ville han inte prata, mer än hos rådgivare. Men inget hemma. Nu har han gjort så tydligt klart för mig att han inte vill ha tid för att prata. Nu får man ju absolut inte, enligt honom, tolka in något i det han säger. Hur konstigt är inte det. Alla tolkar väl det som folk säger. Jag tolkar hela hans beteende som att han inte vill ha ha mer kontakt än minsta lilla. Att han inte vill ses alls egentligen. Som att han aldrig bjudit in mig till där han bor tex. Den enda gången jag sett hur barnen bor är när jag bjöd in mig själv. Han har sagt att han ska bjuda in mig, men nä, det kommer inte att hända. Vad han gör när han märker att någon är ledsen, arg osv är att försöka göra det bra igen. Inte nödvändigtvis med sanningen, eller väldigt sällan med sanning, utan med fina ord som jag nu lärt mig inte betyder något. Jag har verkligen lärt mig det nu. Jag håller mig ifrån honom, och vill han ha kontakt får han ta den kontakten. Det kommer inte att hända. Han kommer inte att ta nån kontakt alls, men så får det väl vara då. Så får han ha det. Han messar, jag messar. Han skjutsar till stallet ibland, och det känns så där. Ska nog cykla nästa helg för att slippa åka med honom. Jag får också undvika honom tror jag. Han säger att han inte har något problem, men jo, det har han.
Att han heller inte förstod att jag hamnade i chock när han lämnade mig är svårt att förstå. Tycker han mest tänkt på sig, fast han berömmer sig med att han inte gör det. Ja, jag vet, jag är där och pillar nu på såret. Jag vet att det redan rusar ångest i mig för jag vill inte bli av med barnen.
